Varför undviker jag bilvägen?

Idag var jag ute på en nattpromenad. Jag svängde in på ett typiskt villaområde som hade vanliga bilvägar och smala trotoarkanter. Om det här var en scen som utspelade sig för några år sen så hade jag valt trottoaren här, men idag så började jag istället fundera på varför jag var så ovillig att vistas på bilvägen.

Den första instinkten jag hade var att det är moraliskt korrekt att göra så. Att gå på vägen vore att bryta mot reglerna, regler som finns där för att underlätta för trafik och se till att vi inte är i vägen för varandra. I vissa situationer så kanske det stämmer, men i det här villaområdet så var det väldigt tomt på bilar. Jag var inte i vägen för någon genom att gå på det här relativt öppna området. Det kändes väldigt konstigt att jag skulle behöva gå på den väldigt smala trottoaren när det fanns så mycket utrymme där på bilgatan. Jag kanske var i vägen för några spökbilar? Vem är det egentligen som är i vägen för vem? Jag, som är en person bred, eller bilarna, som är fyra? Det är inte bilen som förvisats till vägkanten, som måste gå precis intill de mer eller mindre vältrimmade buskarna och undvika de utstickande grenarna. Bilismen är så inpräntad i samhället att det inte ens behöver vara några bilar närvarande för att de ska kunna ta utrymme i anspråk. Vi fotgängare ger lydigt utrymmet även till spökbilarna.

Idag så har jag lärt mig att ifrågasätta bilens dominans, och jag tycker att de tar på tok för mycket plats i staden. Trots detta så tvekade jag att gå på bilvägen, och oftast väljer ändå att gå på trotoaren. Idag valde jag bilvägen för att den var otrafikerad, och om det skulle komma en bil så skulle den antagligen åka rätt långsamt, det är ändå ett villaområde. Jag skulle ha haft tid att väja mig undan. Anledningen till att jag inte väljer bilvägen annars är för att jag är rädd. Jag är rädd för att en bil ska köra på mig, eller för att en bil nästan ska köra på mig. Hotet om att bli påkörd är tillräckligt otäckt.

Sett från den här synvinkeln är spöket ett hot om våld. Det jag känner när jag går på gatan är hotet om att en bil ska komma, och en bil som färdas mot mig tvingar mig tillbaka till trotoaren med sitt hot av, i vardagligt tal, en “olycka”.

Jag passerade senare en större bilväg som också för det mesta inte hade någon trafik. Där valde jag att gå på trotoaren, för även om bilarna inte kommer så ofta där så åker de väldigt fort. Rädslan jag känner är en rädsla för min hälsa och mitt liv. Även utan att vara närvarande så utövar bilen sitt skräckhäravälde över mig. Bilvägar är så starkt associerad med rädsla för mig att jag känner mig som ett bytesdjur när jag står där på bilvägen. Jag känner mig extremt utsatt och otrygg. Jag vill ta mig därifrån så fort som möjligt, till en mindre öppen plats, någonstans med lite hinder att gömma sig bakom.

En bil som färdas mot mig är ett hot om våld, och en tom bilväg är ett löfte om annalkande bilar. Ju bredare väg, desto snabbare bilar, och desto våldsammare hot.

Jag är rädd för att råka illa ut när cykelvägen bara tar slut och jag plötsligt måste dela trafik med bilar. Jag är rädd för att bli misshandlad när en bilist stressigt bestämmer sig för att tränga sig förbi mig i trafiken. Jag är rädd för att dö när en stor jävla SUV kör emot mig i en hastighet som säkerligen överskrider fartgränsen. Breda bilvägar som Luthagsesplanaden, Kungsgatan, Råbyvägen, och Tycho Hedéns väg är områden som jag inte ens vågar vistas i.

Ibland så ser jag folk som likt mig valt att gå på bilvägen. En del kanske också delar min smårebelliskhet, men jag tror att många av dem gör det av praktiska anledningar. Ofta är trotoarer så pass dåliga att funktionshindrade tvingas välja bilvägen för att deras rollatorer och rullstolar inte fungerar på de buckliga och smala trottoarerna med deras höga trottoarkanter. Andra kanske väljer det för att det är för trångt, eller för att plogbilarna driver upp all snö på trotoaren. På vissa ställen är det för att det helt enkelt inte finns någon trottoar. Låt oss alla delta i detta uppror mot bilismens hegemoni, självklart genom att organisera oss politiskt, men också genom att säga nej till trottoaren. Trottoaren är en uppfinning för att bilismen ska kunna knuffa undan icke-bilister till vägkanten. Börja i sömniga otrafikerade villaområden och välj att gå på bilvägen. Normalisera att säga nej till bilinfrastruktur.