En berättelse om berättande

A translation of this post exists here: A story about story telling

Jag tror inte jag har haft en läsupplevelse som liknat den jag haft med Leo Tolstojs Krig och Fred förrut. (sidenote: Den versionen jag har är annorlunda från versionen som är mest känd. Tydligen skrev Tolstoj om romanen och det är den som sen blev publicerad i 1867. Det var inte förrän år 2000 som den ursprungliga versionen blev publicerad som en vanlig roman på ryska. Största skillnaden verkar vara att den här versionen är 500 sidor kortare där framförallt den avslutande delen är stramare. (Tolstoj 2016) ) Slutet av boken fick mig att tänka om kring vad resten av boken handlade om, men det intressanta är att det inte skedde på grund av någon tvist, eller egentligen något annat konkret som händer i boken. Inte påverkades heller min syn på vad som hade hänt, likt hur en bra tvist får en att tänka om kring allt som har hänt hittils. Nej, både orsaken och subjektet till min nya tolkning är stilen som boken är skriven i, tillståndet som karaktärerna befinner sig i, och vad berättaren lägger fokus på. Mycket av det som händer — oändligt många samtal och skvaller, krig som utkämpas av godtyckliga anledningar, och romanser som blossar upp och klingar av — ter sig meningslöst och ointressant, men efter att ha läst klart boken har denna meningslöshet fått en ny mening. Det konkreta i dessa händelser är fortfarande ovidkommande, men ytligheten som inledningen är fullkomligt överflödig av glider sakta iväg under bokens gång, tills den fullständigt kastas bort mot slutet där berättaren föraktfullt tar avstånd från det. Det är denna förändring som nu i efterhand har fångat mig.

Krig presenteras inledningsvis som något ädelt, en munterhet som kommer över soldaterna inför slaget, ett ämne kring vilket lättsamma samtal och skvaller kan hållas i societeten, ett tillfälle att visa upp sin genialitet för de höga befälen. Den synen vacklar något när Rysslands fälttåg mot Napoleon går i stöpet år 1805, men hämtar sig snabbt. Vardagen återgår till det normala. Den förkastas dock helt av berättaren hundratals sidor senare, under Napoleons invasion av Ryssland 1812, där berättaren påstår att alla stora härförare och militärgenier med sina stora planer bara låtsas eller inbillar sig att de har kontroll medan de i själva verket bara dras med i kausalitetens strömmar, och alla som stödjer dem eller på något annat sätt försöker visa upp sina egna strategier, bara är förförda av makten och försöker smickra den. De utnyttjar bara detta mord på ofantlig skala till att förbättra sin egna ställning. Berättarens nyvunna avsky för krig kan sammanfattas uttryckligen i detta citat från denna del av boken: “Finns det någon last, en enda dålig sida av den mänskliga naturen som inte kommit att ingå i den militära vardagen?”

Likt berättaren så går även karaktärerna Pierre och furst Andrej igenom en liknande resa genom stil och attityd. Till skillnad från de äldre Anna Scherer och furst Kuragin så passar de inte riktigt in i societeten, men det är där de lever. Furst Andrej är för upptagen med att göra framgångar i karriären, och Pierre känner sig som en fisk i en grund vattenpöl — inträngd av sina nyfunna rikedomar och smickrare som vill utnyttja dem. De söker ett bättre liv men 1000 sidor och två krig senare har de förlorat allt. Istället för motgång upplever båda det som någon form av frigörelse från deras tidigare ytliga liv av rikedomar, politik och salonger. Speciellt furst Andrej speglar berättarens förändrade syn på kriget då han kommer till insikten att krig bara går ut på att skrämma fienden på flykt, att allt annat är bara skådespeleri. Anna Scherer och furst Kuragin däremot lämnas kvar av berättelsen. Efter samma 1000 sidor är de kvar i salongslivet utan att ha märkt av några förändringar och utan att lägga märke till de fruktansvärda tragedier som krigen har varit. Bland det sista vi ser innan bokens slut av furst Kuragin är när han läser ett manifest med stor inlevelse i Anna Scherers salong. En inlevelse som berättaren, som tidigare återgav händelseförloppet utan egna åsikter, är noga med att påpeka är helt frikopplat från innehållet, fursten ylar till eller betonar ord utan att tänka på innehållet, och får applåder för det eftersom det är utseendet som räknas.

Dessa förändringar i berättande är det som jag tar med mig från Tolstojs stora roman, men det var inte förrän i slutet av boken då denna förändring blev komplett och överskådlig. Det var först då jag insåg att Krig och Fred inte varit en berättelse om handling utan en berättelse om förändring i berättande.

Referenser 🔗︎